Druttskrutt

När Drutt äntligen fått in alla kanaler somnar han!

Kostade tydligen kulor den där parabolen...

Hm...

Ni vet den där känslan....

Ja, ni vet. Något är fel men ni kan inte komma på vad.

Hm...

En bok för Japan

När David var trött och sliten läste jag för honom. Många långa tråkiga timmar på sjukhuset och sömnlösa nätter förgylldes lite ändå av härlig barn- och ungdomslitteratur. Lian Hearns böcker om klanen Otori väckte Davids intresse för Japan och gjorde att han började sluka information om landet och dess historia. Japan blev hans drömmars land. En bok jag önskar att vi haft möjlighet att läsa är "Vänner" av den japanska författaren Kazumi Yumoto. David skulle ha älskat den.

Under mars månad säljer bokförlaget Trasten "Vänner" till förmån för Röda korsets Japan-hjälp. 50 kr per såld bok går till Röda korset. Den finns att köpa i alla bokaffärer, riktiga eller på nätet.

Jag har köpt boken, förstås. För Davids och Japans skull. Gör det du också. Om du inte vill läsa den själv, skänk den gärna till närmaste barnsjukhus.

Den 20 mars 2008

Den 20 mars 2008.

Klockan är fyra. Jag kan inte gå och trampa hos mattematte längre. Vänta på att telefonen ska ringa. Vi åker hem.

Vi springer in till vardagsrummet för att hälsa på David. Men något är fel. Fruktansvärt fel. David andas men hans kropp går upp som i brygga vid varje andetag. Hans ansikte är så vitt, nästan blått.

Drutt tvärstannar en bit ifrån David, lägger sig på golvet. Jag tassar fram. Omsorgsfullt pussar jag David i hela ansiktet.

"Det blir bra nu, min David. Du kommer inte att ha ont längre. Du kommer att kunna göra allt du vill, utan begränsningar. Du kommer att kunna resa vart du vill och uppfylla alla dina drömmar. Du kan bli vad du vill. Vi älskar dig så mycket och vi kommer alltid att vara tillsammans, var du än är eller vad du än gör."

Jag lägger mig på golvet nedanför David. Matte sitter i soffan med David i famnen. Mattematte i fåtöljen. Det är konståkning på TV. VM eller EM. Det är stilla.

Det går en stund.

Matte blir orolig. Hon känner efter Davids puls. Hon lägger handen på Davids hjärta som slår så hårt att det syns utanpå tröjan. Det slår snabbt, rusar, saktar av, rusar igen. Stannar.

Davids fina lilla hjärta stannar. Under mattes hand.

En inandning. En utandning. En inandning till. Tyst och stilla. En lång utandning, som en djup suck. Sedan alldeles tyst.

Klockan är strax före fem på eftermiddagen den 20 mars 2008. Skärtorsdag. Vårdagjämning i Japan. Vår älskade Davids grymma kamp är till sist över.

Tjejhelg!

Först myste jag i soffan med Carina. När det blev läggdags gosade jag ner mig hos Helena. När hon snusade gott smög jag in till Siv. En liten puss, sedan gick jag till Sarah. Jag vilade några timmar i min korg innan det blev dags att byta av Drutt hos matte.

En jobbig natt. Men ni vet, a pudel's gotta do what a pudel's gotta do. Och en sak till.

Jag bara älskar mina fantastiska visommistmammor!

http://www.fotoakuten.se/

Kl. 22:17 på kyrkogården

Puh, ljusen har inte slocknat.

Jag ser mig om. Ännu snötäckta gravar. Inbäddade i mörkret. Det ser så lugnt ut.

Jag tittar på Davids grav. Snön är upptrampad. Ljus brinner. Blommor, lego, porslinshund, ett rådjur i halm.

Konstiga tankar föds.

Stör vi David? Stör vi David med våra täta besök? Med att ständigt ha tända ljus? Får han inte vila i ro?

David skulle vänta på oss i en tidlös värld vid berget Fuji, sade han. Hindrar vi honom från att ta sig dit?

Jag går ifrån kyrkogården med en känsla av att även David borde få vila under ett orört snötäcke.

Men hur skulle jag kunna släppa honom?

En sak med hus...

....är att det alltid händer saker som måste fixas. Avlopp slammar igen, växthus rasar, åskan slår ner i modem, telefoner strejkar, tapetvåder lossnar etc. Ja, ni vet.

Till hussehusses stora fasa fixar vi en del av detta själva. Oj vad han blir nervös när matte säger att hon ska täta ett rör, skarva en eltråd, laga torkskåp eller något annat sådant som hör till. Ett exempel är när matte på morgonen, när hon lämnar oss hundar, säger:

"I kväll ska jag byta fönsterbräda! Vad kul! Det är väl inget svårt!"

Oj vilken fart gubben får! Och oj vad skönt att det är fixat när matte kommer från jobbet!

Men ibland har gubben andra planer och plikter. Då får han det jobbigt. Som i dag:

"Hej, diskmaskinen fungerar inte. Jag har tagit ur silen, gjort rent, kollat översvämningsskydd, lossat på avloppsslangen. Ingenting hjälper. Har du något förslag?"

"NEJ, RÖR INGENTING. RING EN REPARATÖR. F-N ATT JAG INTE KAN ÅKA UT. JAG MÅSTE JU LAGA MAT TILL MATTEMATTE. VAD DU ÄN GÖR, PETA INTE PÅ NÅGONTING! RING EN REPARATÖR. JAG LETAR REDA PÅ TELEFONNUMRET! NEJ, JAG RINGER!"

Jo, reparatören kom. Han fixade felet på två sekunder och sade strängt. "Det här hade du kunnat göra själv!"

Jaha, men det syntes inte på fakturan. Kan vi skicka den till dig hussehusse!


P.S. Lampan vid grindhålet fungerar inte. Fast vi nyss bytt glödlampa. Måste vara sensorn. Funkar en stjärnmejsel tro? Nej, en hammare blir bättre...

www.fotoakuten.se

Ett hus utan ondska

Jag vaknar alltid när vi svänger av stora vägen. Snart är vi hemma. Jag sätter mig upp, spanar efter huset och gnäller lite på att matte kör för sakta. Sedan ser jag huset. Det lyser i trädgården. Över dammen. Vi kör upp, parkerar, jag hoppar ur, fnattar runt några varv i trädgården. Vi fyller på mat till småfåglarna. Vi tittar till Nikki. Kanske rider matte en sväng. Sedan infaller lugnet. Med tända ljus umgås vi en stund i vardagsrummet innan natten.

Jag undrar så ofta hur jag skulle ha klarat mig utan vårt hus, vår trädgård, vår landsbygd. Med Nikki nu alldeles intill. Vi skrattar, får besök av goda och kära vänner. Vi gråter. Det gör vi ofta. Det gör man när man förlorat sin lilla husse och sitt barn. Men vi lever i ett hus, i en trädgård helt utanför världens ondska. Hur skulle vi ha överlevt utan vårt hem, vår oas?