Vi ses vid Fuji

En blogg jag följer är Sarahs Smarties. Hon skriver så tänkvärt om att leva en vardag med dess glädjeämnen samtidigt som ens inre känns som ett stort svart hål. Jag har träffat Sarah. Jag är glad för det. Men inte varför jag träffat henne.

I Sarahs blogg hittade jag den här filmen. Den är en puff för en längre film som gjorts av Barncancerföreningen Södra. Den handlar om Matilda som dog i cancer midsommarafton 2007.



Filmen blev nästan för mycket för mig. Instinktivt skyddade jag mig med att tycka att den var för melodramisk med läsningen ur Bröderna Lejonhjärta. Ibland blir skildringar av barns död nästan vackra och sentimentala. Så blir också mina inlägg då och då. Det kan bero på att det finns så mycket kärlek till barnet. Men ett barns död kan aldrig vara något fint. Den är bara brutal och hänsynslös. Matildas gråt på slutet gör att filmen visar den grymhet det innebär att som mamma inte kunna lova sitt barn det enda de önskar sig: Livet.

Stackars stackars fina Matilda. Varför?

Ur dagboken, september 2007, ett av de sista besöken på sjukhuset i Uppsala
Vi klev ur hissen för att gå till bilen. David tog min hand och jag kände att han darrade. Jag tittade på honom och såg hur han behärskade sig för att inte börja gråta.

"Hur är det David?"

"Mamma, jag vill inte dö."

Allt brast för honom och han tittade på mig med panikslagna ögon som skrek "hjälp mig". Vi satte oss på en soffa alldeles utanför hissen. Jag tog honom i knät och vaggade honom fram och tillbaka. Vi satt så länge. David bara grät. Folk passerade oss till och från sina bilar i garaget. Jag hade lovat att aldrig ljuga för David men jag sade: "Nej, David, jag kan aldrig släppa dig. Du kan inte dö från mig. Du vet hur envis jag är. Jag ger aldrig aldrig upp."

Så småningom kunde vi köra hem. Jag höll David i handen hela vägen. Stackars stackars barn. Varför?

Förresten, David berättade var vi ska leta efter honom när det är vår tur. Han finns vid berget Fuji, sade han. Den dagen vi sluter våra ögon flyger vi direkt dit! Ingen vulkanaska kan stoppa oss då!

Steg IV, examen

Nu är terapihundskursen slut. Jag är färdigutbildad! I helgen var det examenshelg. På grund av att vi inte hunnit göra alla praktiktimmar blev det ingen uppkörning för oss. På schemat stod dock även ett lydnadsprov som jag klarade med en stor stjärna i kanten! Oj vad kaxig jag var hela dagen. Jag är en lydnadspudel!

Ja, i alla fall till klockan fem. Då visade jantelagen att inför den är vi alla lika. Pudlar som människor. En altandörr var i vägen när jag glad i hågen spurtade fram till matte. Jag är fortfarande lite yr i pälsmössan.

Curlingpudel

Agnes sökte massor av sommarjobb men ingen hörde av sig. "Det går inte att få jobb utan kontakter", sade hon.

"Men hallå", sade jag. "Sök jobb på äldreboenden och hänvisa till mig. Sir Edison får låsta dörrar att öppnas!"

Yes!!!

Grattis till jobbet Agnes!


Någon annan jag ska fixa något åt?

Pausmusik II

INGEN ska behöva få Totte Wallin-vibbar. Det är en mänsklig rättighet. Vi byter därför pausmusik enligt Anna och hundarnas förslag.

Pausmusik

Vi tar en paus.

Under tiden, lyssna och njut, om och om igen. Och om igen.

Om det rinner en tår, låt den rinna. Låt den följas av fler. Om du vill.

Förargelseväckande beteende

Ur mattes dagbok mars 2008

När David blev sjuk och flyttade in i mitt sovrum krävde han att jag skulle sova i mer än vad jag brukade göra (fem droppar Chanel no 5).

I natt fick jag dock nog och slet av mig nattlinnet. Jag satte inte ens på mig det när jag gick upp på toaletten. När jag kom tillbaka låg David och tittade på mig. Han hade inte varit vaken på över ett dygn. Med stor möda sade han:

"Mamma, nästa gång du går upp är jag tacksam om du kan vara så vänlig att sätta på dig en t-shirt eller något."

Det var länge sedan lilla gubben sade så många ord i en följd.

David hade vid detta tillfälle en vecka kvar i livet. Han höll stilen in i det sista.

Oversea

Tillsammans med K-J tog mattarna sina kvastar och flydde påsken.

Vi kronjuveler lämnades hemma. Fräckt indeed.