"Jag är ju bara ett barn!"

Det är sista januari, snart februari och sedan mars. Månader som alltid kommer att vara förknippade med Davids kamp för att överleva. Han visste att cancern hade tagit över men tänkte inte ge sig.

Januari, februari och mars. Tunga månader med många smärtsamma minnen.

Vi träffade dr S och smärtenheten på Ackis. David skrek till dem: "Jag skiter i smärtan. Gör mig frisk istället! Ni kan inte bara ge upp!"

"Jag är ju bara ett barn!"

17 olika smärtstillande preparat skulle hålla David smärtfri till slutet. Det fungerade inte. Morfin, som man tror hjälper mot allt, var helt verkningslöst. En del av preparaten gjorde honom manisk. Andra gjorde honom dåsig och illamående. Cortisonet gjorde honom hungrig och arg. Men smärtan bestod.

David lärde sig att meditera bort en del av smärtan. Då gällde det att vara tyst. Minsta oväsen i lägenheten eller i huset kunde bryta hans koncentration och ge smärtan fritt spelrum.

Stackars stackars David. Men han ville inte ge upp. Han tänkte inte ge upp.

I januari började David träna som en besatt. Han skulle bli starkare än cancern.

Han trotsade smärtan och släpade sig flera gånger per dag in i sitt rum. Där gjorde han 100 bicepscurls med hantlar på 2 kg vardera plus 30 armhävningar. Varje dag. Han gjorde ki-aikidoövningar flera gånger per dag. Ibland vaknade vi mitt i natten av att David var inne i sitt rum och tränade. Ofta gråtande.

Oftast slutade träningspassen med att David föll ihop. Vrålande av smärta och ilska fick han bäras ut till soffan. Han vägrade att ta extradoser av smärtstillande fastän smärtan var outhärdlig.

Ja, i januari och februari 2008 var tillvaron ett enda förtvivlat kaos. Smärta, skrik, ångest, ilska, hunger, illamående, blöjor, mediciner varannan timme dygnet runt, långa oändliga berättelser om Japan, tårar för att man inte lyssnat och handkontroller som flög genom luften när han inte längre fixade de TV-spelsbanor han tidigare klarat galant.

Men det var också en oändlig kärlek och närhet med många fina samtal. De handlade om framtiden, de handlade om döden. Trots allt förberedde han sig för slutet. Han var inte rädd, sade han, men han ville leva ett helt liv först.

Den 28 februari 2008 ramlade David i sitt rum när han försökte träna karate. Hans kropp var slut. Han reste sig aldrig igen. Nu rörde det sig om dagar, sade läkarna. Det blev tre veckor.

Januari, februari, mars. Det är månader som för oss är förknippade med ett omänskligt lidande, en desperat kamp som inte kunde vinnas.

Stackars lilla älskade barn.

Att vara 11 år, snart 12, och veta att man ska dö. Att inte vilja dö. Att vilja leva. Att så jävla mycket vilja leva.

Jag behöver inte säga mer.

Våra tankar går till de barn som just i detta nu utkämpar samma strid.

Gustav, 12 år, är ett av de barnen. Han ler, skriver hans mamma, när han ser hur hans insamling växer. Snälla ni, hjälp till. Det kan inte med ord beskrivas hur värdefullt hans leende är.

David, februari 2008

Otur

"Mamma, jag har ju alltid sagt att jag har sådan otur. Nu måste du väl i alla fall hålla med mig?

Jag har cancer. Det är jätteovanligt.
Jag har en jätteovanlig cancer.
Jag fick cancer när jag var nio år. Det en jätteovanlig ålder att få cancer i.
Jag fick återfall fastän det är jätteovanligt.

Jag slår vad om att jag kommer att dö av cancern, fastän det är jätteovanligt.

Håll med om att jag alltid alltid har sådan himla otur!"

Ja, lilla älskade David. Min fantastiska jätteovanliga kille. Jag tvingas att till sist hålla med dig.

Du hade en sådan fruktansvärd otur.

Ett värmande leende

I fredags kväll låg jag i soffan mellan matte och Agnes och tittade på Let's dance. Så mysigt att ligga där på rygg och lyssna till deras småprat (särskilt då Drutt var platsad på behörigt avstånd).

Matte berättade:

En dag strax före jul, när jag tidigt på morgonen gick över bron från Centralen till Riddarholmen, mötte jag en kvinna. Det var svinkallt. Jag gick med huvudet inlindat i sjalar och hakan nerburrad i kragen. Jag kände att kvinnan såg på mig så jag tittade upp. Kvinnan mötte min blick och log mot mig. Det var ett sådant där äkta och varmt leende som les lika mycket med ögonen. Jag kände igen kvinnan och blev jätteöverraskad. Jag blev glad och varm. Ja, energin jag fick av det korta mötet på bron räckte hela dagen. Tänk att så lite kan betyda så mycket!

Kvinnan? Det var Gudrun Schyman.

Så nu håller vi på henne, i alla fall i Let's dance.

Vilken historisk person är du?

Gör Nationalencyklopedins test och ta reda på vilken historisk person du är mest lik!

Vilken historisk person är du?

Jag blev:

"Victoria (1819-1901), drottning av Storbritannien och Irland, en långlivad, men föga politiskt aktiv, nationalsymbol. Uppskattade lugn och ro på sina slott."

Jag är så nyfiken, berätta gärna i en kommentar vem du blev!

Ett underverk!

Titta vad som hälsade på oss. En liten Elsa, ett fantastiskt litet underverk, bara 3,5 månad på denna jord! Jag ville vara nära henne hela tiden. Hur kan en sådan liten varelse utstråla så stark värme. Mitt pudelhjärta blev alldeles fyllt av kärlek.

Jag vill ha en egen liten Elsa! Hur får man tag på en sådan? Kan man köpa dem? Eller gör man dem själv? Hur då?

Postadress Grillby eller "Jag vill hämta mina paket i Enköping!"

Vår postadress är inte längre Enköping.

Äntligen, sade matte.

Som ung drömde hon om att upptäcka världen, jobba som journalist i världens alla hörn, biståndsarbetare i behövande länder. Hon skulle bli äventyrare och världsmedborgare. Ja, det blev inte mycket av det där. Född i Enköping, uppväxt i Enköping, kvar i Enköping. För alltid.

Tills nu.

Nu är faktiskt GRILLBY vår postadress. Vi har faktiskt förflyttat oss 15 km från Enköping. Snacka världsmedborgare!

Spända av förväntan åkte vi igår in till Grillby för att hämta några paket i ortens största och enda mataffär. (Vi passade på att ta en promenad också. Jag var så nervös att jag bajsade fyra gånger.)

Nåväl, vid paketutlämningen mötte oss en man med ett stenansikte. Inte en min, inte ett ord. Matte tog fram mobiltelefonen för att se vilket nummer paketet hade. Vops, så gled mobilen ur hennes händer och ned på golvet.

Fortfarande stenansikte.

Oj då, sade matte och kröp efter batteriet under en hylla, batteriluckan under en annan, skalet under en tredje.

Ingen förändring.

Högröd i ansiktet av kroppsansträngningen hoppade matte upp, satte ihop mobilen och försökte säga något skämtsamt.

Ingen reaktion.

"Koden är 3863", läste matte till slut.

Mannen med stenansiktet plockade - utan ett ord, utan en min - fram paketet och överlämnade det.

Tack, sade matte och backade ut ur affären.

Grillby. Där har man tydligen upplevt det mesta. Eller Twin Peaks, släng dig i väggen.

15 januari

Den 15 januari 2006 krossades en familj. Ondskan tog mänsklig skepnad. Candra, 21 år, mördades av mannen hon älskade. Varför?

För att jag ville, var mannens svar.

Candras familj, Kjell och Ingela, kämpar för att fortsätta leva. I fyra år har de brottats med saknaden, frågorna, skulden och hatet. På årsdagen har Ingela bestämt sig. De ska se till det fina de har fått av Candra, de ljusa minnena. De ska ta vara på allt det kärleksfulla de har kvar i livet. Ingela skriver att de nu ska "kliva upp ur blodpölen". De kan aldrig förstå, aldrig acceptera, aldrig bli hela, men ondskan ska inte få krossa det de har kvar.

Kära ni fantastiska människor. Vad ni lär oss om att välja livet.

Många många kramar till er.

Det friska barnet

Temat för helgens visommist-träff är det friska barnet. Hur var han eller hon före sjukdomen?

Det vet inte jag. Jag fick aldrig träffa min lille husse frisk.

Vi tittar på foton. De är tagna av Davids pappa, före det jävla cancerhelvetet.

Hemester

Nu är vi på plats på riktigt. Lägenheten är tömd. Matte och alla andra i släkten har packat, burit, packat upp och stoppat undan. Drutt och jag har bara haft hemester. Det hade vi kunnat fortsätta med, men nu närmar sig vardagen.

Två (!) grindar från äventyret. Det kostar på att stänga in en pudel.

Här går vi och stegar och funderar, särskilt matte:
Hm, den gamla carporten kan vi bygga om till ett perfekt vindskydd. Jag måste prata med bonden om mark. Sedan kan Nikki och hennes bästis Elvira flytta hit och gå på lösdrift på gamla dar.

Ja, jag började brinna

MAN FÅR INTE LÄMNA BRINNANDE LJUS PÅ MATBORDET!

Jag blev inlindad i blöta, iskalla handdukar. Det ligger avtrillade pudellockar lite här och där i huset. Grillad pudel luktar inte gott.

Inga brännsår i alla fall. Bara lite avskalad frisyr. Tur att det är täckesväder.

På julafton skickade vi upp thailändska lyktor till himlen. David vet var vi bor nu.

En lykta tog eld och störtade i skogen. Grannarna vet var vi bor nu.