Stackars Drutt

När vi drog ner på cortisonet började Drutt halta igen. Efter några dagar ville han inte ens stödja på benet. Nytt veterinärbesök: Artros i tåleden, säger de nu. Vi startar om cortisonbehand-lingen och lägger till glucosamin och fiskolja.

Men hans humör! Han är världens mest mattiga hund och är oftast otroligt kärleksfull. Men nu kan jag knappt åka tillsammans med honom i bakskuffen på bilen. Jag får inte heller komma i närheten av matte. Jag vet att han har ont och räknar till tio och går undan. Men har ni hört talas om ketchupeffekten? Igår flög han på mig när jag skulle gå in till min korg i sovrummet. Då kom allt! När matte drog undan grabben i bakbenen passade jag på. PANG, TJOFF, MORR, VRÅL! Oj, vad stryk han fick. Till slut var det jag som hängde och dinglade i bakbenen. Det var en ny erfarenhet...

Jag har lite dåligt samvete i dag. Det är ju synd om killen. Eller har jag det? Nja, kanske inte. Nu ligger han där i mattes knä igen. Nästa vecka ska han på spa och han får säkert en ny leksak då. Hm.

Usch vad det är jobbigt med ett sjukt syskon. Många dubbla känslor.

P.S. Agnes hälsar och tackar för alla gratulationer. Jag vet inte vad hon hade gjort igår kväll men hon var stökig när hon kom hem, och högljudd. Nästan som Drutt.

Agnes födelsedag

Grattis Agnes! 18 år i dag! Hujedamej!

Men.

Vi minns.
Det var för fyra år sedan, den 29 juli 2005, på Agnes 14-årsdag, som livet rämnade.

Ur dagboken den 29 juli 2005
Så har vi fått förklaringen till varför David varit så hängig och trött hela sommaren, varför han släpat fötterna i backen trots att jag tjatat på honom, varför han snubblat på trottoarkanter, varför han vaknat med kramper i benen, varför han sagt att det kändes som om vatten rann in i benet, varför han inte kunnat cykla. Vi har fått förklaringen till varför han inte blivit bättre av Voltaren, som husläkaren ordinerat.

På torsdagen den 28 juli var vi på Fyrishov äventyrsbad. David råkade få en smäll i magen och blev ledsen. Han ville inte bada mer. På kvällen fick han ont i magen. Han blev sämre under natten så på morgonsidan fredagen den 29 juli åkte vi till Enköpings lasarett. Efter en snabb undersökning blev vi skickade vidare i ambulans till Akademiska i Uppsala. Under resan var David lugn och småpratade med Lotta, ambulansjuksköterskan, om lite allt möjligt.

Framme på sjukhuset tilltog smärtan och David blev hysterisk. Allt var kaos. Vi var flera stycken som fick hålla fast honom för att nål skulle kunna sättas. Prover togs och svaren var illavarslande En kirurg sade att det var en blindtarmsinflammation, en annan, dr R, sade att det inte var det. Den förste kirurgen sade att David måste opereras direkt då blindtarmen kunde ha spruckit. Dr R sade: "Nej, jag har sett många blindtarmsinflammationer i mina dar och det här är något annat."

David var skräckslagen. Han tänkte på K-J (storebror) som opererats för en brusten blindtarm och drabbats av komplikationer

Efter mycket om och men kom vi till sist till röntgenavdelningen. David hade fått morfin och var lugn. Ultraljudsundersökningen tog lång tid och jag började mer och mer förstå att läkaren upptäckt något mycket allvarligt. På något sätt märktes det på henne. Efteråt drog jag David i en rullstol tillbaka till akuten. Jag var rädd och försökte dölja mina tårar. Jag ringde till Davids pappa och sade att det nog var bäst att han kom till sjukhuset.

Dr R gav oss beskedet. Röntgenläkaren hade hittat en tumör i lilla bäckenet. Den var cirka 10 x 9 x 8 cm stor och växte ner i håligheten till vänster ben och ut mot ryggraden. Flera nerver, bland annat ischiasnerven, låg i kläm. Den akuta magsmärtan berodde på att vänster njure var förstorad till dubbel storlek. Tumören hade växt för urinledaren så att njuren inte hade kunnat tömma sig. Den smäll David hade fått på äventyrsbadet hade förmodligen orsakat en blödning från njuren.

Stackars David andades ut, lättad över att det inte var en brusten blindtarm

Min tillvaro rasade.

Vi lades i på avdelningen för blod- och tumörsjukdomar, 95 A. David utsattes för den ena undersökningen efter den andra och förbereddes för operation. Det var tvunget att sätta stomier på njuren och på urinblåsan. Det skulle även göras en biopsi samt sättas in en s.k. port-a-cath.

Nu började det.

Men.

Även om vi alltid kommer att minnas detta på Agnes födelsedag får vi inte glömma bort att fira henne! I kväll ska vi gå på krogen. Agnes ska beställa in vin, säger hon. Lillgumman!




Överst: Agnes och David, augusti 2005. David hemma efter tre veckor på sjukhuset.
Nederst: Agnes, David och K-J, juli 2005, på Paddantur i Göteborg.
Det är en och en halv månad mellan bilderna.

Kvällspromenad

Vi tar en promenad. Det är ljust ett tag till. Vi går förbi Davids skola. Den står tom men några killar är på fotbollsplanen. "Hej Edison", ropar en av dem. Vi ser inte, men det kan vara Alfred, en av Davids klasskompisar.

Vi möter Davids handbollstränare men han vänder bort blicken innan vi hinner hälsa. Lite längre bort ser vi Amanda, en annan av Davids klasskompisar, korsa gatan på en cykel.

Vi går upp i skolparken, passerar scenen där David bara fick fira två skolavslutningar, går förbi den fina lekparken som David älskade när han var liten.

Vi är framme. Vi tar bort några vissna blommor. Tänder ett nytt ljus. Tittar på kortet.

Vi går hemåt. Hjärtat skriker.

Varför fick han inte leva?

Varför i helvete fick han inte leva?

När katten är borta ....

I dag förärade jag kungliga huvudstaden med ett besök. Tidigt på morgonen tog jag tåget med matte. Jag skulle få vara med henne på jobbet en dag. Det är egentligen inte tillåtet att ta med hundar dit men .....

"Äh, chefen har semester och förresten, sparka mig då", sade matte kaxigt och drog bort en tand till från muckarkammen. Bara nio kvar nu.

Jag tycker förstås att de ska vara stolta som får besök av Sir Edison!

På förmiddagen tryckte jag lite på datorn och gullade med tanterna. På lunchen tog vi en låång promenad, först strandpromenaden till Rålambshovsparken, sedan över Västerbron, vilade en stund på Långholmen, sist Söder Mälarstrand och tillbaka till jobbet. Det var inte direkt någon power-walk - vi hade täta vätske-, kiss- och glasskontroller - men ändå! Efter lunchen sov jag några timmar och sedan tyckte jag att nej, nu har jag jobbat färdigt. Jag vill ju inte bli utbränd som den där shar peien jag läste om. Matte, ring tåget och säg att det kan hämta oss nu!

Drutt då? Han fick följa med hussehusse och mattematte till Strängnäs för att titta på båtar. Han fick också glass. Drutt är mycket bättre nu men han får ta det fortsatt lugnt hela hösten. Det, kan jag säga, vill han inte!

Va, har ni ingen korv!? Jaha, då tar jag väl en glass till då. Bara vanilj, tack.

Härlig utsikt!

Oj oj oj, gott om kissbuskar var det ont om på Västerbron!

Skratt, trots allt

Så tittar vi i dagboken igen. Vi behöver det, hoppas ni orkar. Det här avsnittet visar att det går att se humor i det mesta, att det går att skratta mitt i allt det tragiska. Berättelsen är från augusti 2005. David hade just kommit hem efter sina första tre veckor på sjukhuset. Eftersom tumören satt för urinledarna från vänster njure och urinblåsan hade han fått två stomier inopererade. De gav naturligtvis upphov till mycket besvär och många tårar men även, som denna gång, till skratt. Jag kan tillägga att när David blev av med stomierna efter ungefär fyra månader sade han att han kände sig som Pelle Svanslös.

En annan sak. Jag tvekade lite att skriva om den här händelsen. Kanske lämnar jag ut David för mycket. Men detta var en historia som David gärna själv berättade för utomstående så jag gav mig grönt ljus. David sade ofta: "Berätta om mig, låt inte världen glömma mig. Berätta om mitt liv, mitt lidande och mina åsikter. Skriv en bok om mig."

Ur dagboken, augusti 2005

I morse vaknade jag av ett "hjälp" någonstans ifrån. Jag tittade efter David i sängen bredvid men han var inte där. Jag gick upp. David stod i hallen. "Hjälp mig", sade han lite tillgjort ynkligt.

Kvällen före hade vi byggt ett legorymdskepp men David var inte nöjd. Han smög upp tidigt på morgonen för att rätta till några saker (som jag byggt). Han tog loss stomipåsarna från sängkanten och bar med sig dem till sitt rum. För att få händerna fria och kunna bära ut skeppet till köket hängde han stomipåsarna i linningen på kalsongerna. Men, att sätta fulla stomipåsar i kalsongerna på en liten avmagrad kropp kunde bara sluta på ett sätt. När han hade gått några steg gled kalsongerna ner av påsarnas tyngd. Där stod han, med legoskeppet i händerna, kalsongerna och stomipåsarna vid fotknölarna och rumpan bar. Det såg ganska komiskt ut men jag var beredd på ett ilskeutbrott och att legot skulle flyga genom hallen. "Men lilla gubben", sade jag när jag befriade honom. Då började David skratta. Sedan skrattade vi tillsammans en lång härlig stund. Ja, vi skrattade faktiskt den jäkla cancern rakt upp i ansiktet. Det kunde den ha!

Varför häst?

Kvällssol. Slingrande stigar i en stilla skog. Grusvägar som blivit mjuka av regnet och inbjuder till sköna långa galopper. Stora gärden runt om. Rådjur som tittar upp och sedan fortsätter att äta. Beteshagar med kossor och nyfödda kalvar. Nikki dansar runt lite när kossorna blir för nyfikna. Jag tar tyglarna. Nikki börjar trampa på stället. Förväntansfull. På min signal sätter hon av i galopp med hela sin underbara kraft. Jag lättar på tygeln och hon ökar farten. Hon hoppar över vattenpölarna och tar några glädjeskutt efteråt. Vi saktar av när vi kommer in bland gårdarna. En hund skäller från en hundgård. Nikki ruskar på sig, frustar, taktar lite och är bara så lycklig. Hon ångar av svett. Jag kliver av och går bredvid henne sista biten till stallet. Det börjar skymma.

Det är för de stunderna jag har häst.

Stunder av total avkoppling och själslig vila.

Lotta

Foto: www.fotoakuten.se

Höna av en fjäder

Jag har märkt att människan har en benägenhet att förstora händelser. När någon berättar om något är jag ibland lite skeptisk: Är det med eller utan moms?

Varför gör ni så? Räcker inte livets katastrofer?

När man berättar om allt vad David fick utstå under sin sjukdom får man göra tvärtom. Man måste tona ner berättelsen och utelämna detaljer för att inte skrämma bort lyssnaren.

Jag har ett färskt exempel på en höna-av-en-fjäder-berättelse.

Häromdagen gick det runt en sms-varning till alla hästmänniskor.

"VARNING! Det är någon galning som torterar hästar i hagar. En hingst är på Ultuna nu efter att ha fått hela sitt paket bortskuret. Polis och veterinär har varit i Hjälsta där det hände. Även två föl har blivit skurna. Berätta för alla hästägare du känner. Äldre blå volvo V70 med A-O samt en nolla har varit synlig. Detta hände mitt på dagen."

Ägaren till den skadade hästen gick snabbt ut på ett hästforum med en dementi. En hingst hade hittats i hagen med ytliga skärsår. Den hade behandlats på plats av veterinär. Eftersom man inte hittat något vasst föremål i hagen upprättades för säkerhets skull en anmälan om djurplågeri. Det är ju ändå så att det varje sommar inträffar att hästar blir skadade av illvilliga människor. Personen i den blå volvon var en helt oskyldig sommargäst. Och volvon var vit.

I söndags upptäckte vi att Nikki hade tre ytliga skärsår. Två som var 5 cm och satt på låret och en reva på cirka 50 cm på buken. Såren behövde bara tvättas och är redan läkta. Vi hittade ingenting i hagen som kunde förklara såren. Vi trodde ändå inte att Nikki hade blivit skuren av någon. Hon går i en väl skyddad hage med bostadshus runt omkring. Hundarna på gården skulle definitivt ha varnat om någon gått in i hagen. Dessutom är det ett helt äventyr att fånga in Nikki så här på sommaren. När sms:et om hingsten kom blev vi dock lite fundersamma. Tänk om det är någon galning som åker runt. Vi svarade på sms:et och berättade om Nikkis skador.

Jaha. Ni anar inte hur skadad Nikki är nu. För tydlighetens skull vill jag säga att vi inte anklagar den person vi skrev till för några överdrifter. Däremot, om några av er hört talas om Nikki via andra, vill vi här dementera alla rykten:

Nikkis sår är redan läkta. De var lite besynnerliga men vi tror inte att någon har skurit henne. Däremot tror vår häst ibland att hon är en pudel. 500 kg pudelfnatt leder lätt till skador.

Läs på burken!

Prednisolon 5 mg, en tablett två gånger dagligen åt hunden Drutt.

Ja matte, jag vet att jag normalt aldrig är uppe klockan sex på morgonen. Ja, jag vet att jag brukar hålla mig borta när medicinburkar plockas fram. Men hallå! Hur svårt kan det vara? Nej, se till att gnugga sömnen ur ögonen och kolla att du ger medicinen till rätt hund! Eller läs på burken om du har glömt vilken som ska ha tabletten!

Fasiken, jag har ju varit trött, törstig och pinknödig hela dagen!!!

Stiltje

Vardag.
Matte jobbar.
Lillmatte i Småland hos pojkvännen.

Drömhus ett: Skambud, sade säljaren.
Drömhus två: Vi fick ge oss. Snyft.

Drutt: Mycket bättre.
Nikki: Tjock!!!
Jag: Långhårig! Men Drutt är först på tur.

Enköping: Växlande molnighet.
Sverige: Regn.
Jorden: Rund.
Universum: Stort.

Ingen dramatik. Hjärnan avstängd. Det är skönt ibland. Klockan går. Tick tack. Det får den göra.

Foto: www.logodesignweb.com/gratisbilder

En dag på landet

Igår hälsade vi på vänner i Norrtäljetrakten. Vi hade en skön dag med bad, god mat och trevligt sällskap.

Efter maten ville mattes kompis att vi skulle ta en promenad för att titta på en sak. "Men Drutt kan inte gå så långt!", sade matte. "Det fixar vi!", sade kompisen. Och så plockade hon fram Philips sittvagn! Oj vad vi skämdes. Jag och lillmatte med pojkvän gick 100 meter bakom. Drutt mådde som en prins! Lille Philip cyklade hela vägen. Vilken kille!

Så kom vi fram till målet. Ett alldeles nyfött föl, en shetlandsponny. Hon var inte ens en dag gammal. Och redan i full gång, försökte sig till och med på lite bocksprång. Tänk så fantastiskt med tanke på hur hjälplösa vi hundar är första dygnet. För att inte tala om människorna!

Tack för en jättemysig dag!

Det sorgliga kortet

Semestertider. Vi går igenom kort.

När David blev sjuk började vi skriva en behandlingsdagbok. Vi tog mycket kort. Vi trodde att det skulle vara bra för David att ha i framtiden, för att förstå vad han gått igenom. Att David inte skulle överleva var helt otänkbart.

Vi hittade det här kortet. Det är taget den 12 september 2006. Det var tänkt att bli det sista kortet i behandlingsdagboken.

David hade sedan några månader stått på en låg underhållsdos cytostatika. Håret hade växt ut (lockigt, till hans stora ilska). Han hade kommit tillbaka till skolan och börjat träna ki-aikido. Innan han blev sjuk spelade han handboll men tumören hade orsakat skador så att han inte längre kunde springa. Ki-aikido passade honom perfekt och han älskade det.

Den 12 september 2006 befann vi oss på barnonkologen i Uppsala för den sista cytostatikabehandlingen (oncovin). Vi var framme. Den långa svåra resan som påbörjades den 29 juli 2005 var över. David skulle också genomgå en MRT i narkos.

På bilden har David just fått den sista cytostatikabehandlingen och lugnande inför sövningen. Han var på ett strålande humör och sjöng högt i sängen när han rullades till röntgenavdelningen. "Jag vill leva la dolce vita" ekade i korridorerna.

Ett par dagar senare kom beskedet.

Tumören var tillbaka. På exakt samma ställe.
Återfallet var ett faktum.