Dr Drutt m.m.

Nu är det som finast ute. Behaglig värme. Inte så mycket flugor. Massor av fågelkvitter. För vår del behöver det inte bli så mycket mer sommar än så här.

I helgen promenerade vi på Björnön i Västerås. Där finns det ett härligt motionsspår som följer vattnet. Vi måste vara kopplade eftersom det är ett naturreservat med det gör ingenting. Det är så underbart där. Här i Enköping privatiseras vattnet. Tänk om även vi kunde ha fina spår längs Mälaren istället för att få den ena flådiga villan efter den andra.

Jag får fortfarande örondroppar två gånger per dag. Så fort matte tar fram medicinen kommer dr Drutt. Precis som han gjorde när vår lilla husse fick sin medicin. Jag vägrar nu att ta min medicin innan dr Drutt har kommit. Precis som David gjorde. När jag ruskar på mig efter örondropparna gör dr Drutt likadant. Man kan bli galen på den där ligisten emellanåt men en mer empatisk hund får man leta efter. Så lik sin lillmatte. Det finns hopp för dem båda.

Bara Drutt-bilder i dag. Det bjuder jag på.

Skarpt läge

För att klara av sorgen kapslar vi in oss i en bubbla, en skir tunn bubbla, som en såpbubbla. Där inne fortsätter livet, vi sover, äter, är, skrattar. Vi tränar agility. Sorgen är med men på ett mjukt kärleksfullt sätt. Minnena är positiva. Vi minns till exempel Davids robotdans som han alltid gjorde till ett visst reklaminslag på TV. Vi minns hur han fick unga läkare att rodna när han krasst sade:

”Usch, vilken andedräkt du har. Det får du tänka på nästa gång du undersöker någon.”

Men ett litet ord, en bild, en tanke kan spräcka den tunna bubblan. Verkligen blir brutal och naken. Vi ser Davids stora lidande, hans smärta, hans ångest, Vi ser att han inte vill vara död. David hade bråttom till världen. Efter tio minuter på BB, två krystvärkar, slog han sig ut i världen med handen före och knuten näve. Han besegrade döden flera gånger. Hans sista kamp varade i många långa veckor.

När bubblan spricker förstår vi att framtiden inte längre finns kvar.

Häromdagen sade mattes chef: ”Yttrandet måste vara klart på tisdag. Det är skarpt läge nu.”

Poff! Bubblan sprack.

Ur dagboken, januari 2007
CRP:t är fortfarande långt över 300. Förutom toxisk kolit har David nu blodförgiftning och lunginflammation. Fem antibiotikasorter, neupogen som ska piska på benmärgen, vätske- och näringsdropp, febernedsättande, morfin, blod, trombocyter, plasma. Inte ens en tillstymmelse till vita blodkroppar.

Jag vågar inte somna, inte gå på toaletten. Davids kropp är nära att gå under. Dr F sade alldeles nyss:

”Vi kan inte göra mer.
Det är bara att vänta, en nervpirrande väntan.
Det är skarpt läge nu.”

Daily News

På eftermiddagarna bläddrar vi igenom kvällstidningarna med hussehusse. De håller stilen! Igår på första sidan stod det om Elisabeth Höglund. Hon hade dansat i Let's Dance med en bruten arm och haft så ont att hon inte ens kunnat kamma sitt hår. Jaha, det är därför hon ser ut som hon gör. Men då måste hon ha gått med bruten arm i många år!

I dag var Elisabeths Let's Dance-konkurrent Laila Bagge på förstasidan. Hon berättade att hennes liv minsann inte alltid varit en dans på rosor. En gång hade hon varit så fattig att hon inte ens kunnat betala insatsen till sin bostadsrätt! Men snälla nån! Ja, klarade hon de svårigheterna, klarar hon allt i livet!

I Expressen såg vi att det har utlysts en tävling om årets bästa blogg. Den ska belönas med att tryckas till en bok och tävlingen kallas därför Årets blok. Vilket utomordentligt fånigt namn! Dessutom är ju tävlingen redan avgjord, med mig som partisk men enväldig domare. Tvåa kom min blogg och vann gjorde .............. http://bloggis.se/AgnesJohansson!!!

Boken blev så fin.

Aj aj igen

Öroninflammation igen. Båda öronen den här gången. Ny medicin. Odling. Aj, vad det gjorde ont att stoppa en pinne i örat. Jag behöver er sympati igen kära damer för matte morrar mest över hur mycket det kostar. Det är ju faktiskt ingenting mot vad Drutts förkärlek för glasögonbågar har kostat. (En passion han för övrigt delar med de andra Drefviken-killarna har jag förstått.) Så det så.

Och så Nikki. Hon börjar återhämta sig efter sin ryggskada och har så smått kunnat ridas. Igår lyckades hon med konststycket att fastna med huvudet i stiglädret (!), som satt fast på sadeln, som låg på hennes rygg. Hon skulle klia sig på magen! (För er hästmänniskor kan jag berätta att jo, stigbygeln var uppdragen. Inget slarv där i alla fall.) 500 kg panik är ingenting man direkt går i närheten av så matte bad till gud att stiglädret skulle gå av. Men nej då. Här kostar man på sig, köper kvalitetsprodukter minsann.

Till slut rasade hästen in i ridhussargen och blev alldeles stilla. Vi trodde nästan att hon hade brytit nacken men när matte och "tanten med saxen" hade fått loss henne ruskade hon bara på sig och var sedan som vanligt. Lite stelhet och fyra-fem skrubbsår blev resultatet av äventyret. Jag börjar tro att hon är en katt den där hästen. Hon har förbrukat ett antal liv vid det här laget.

Yes!

Ja! Nu funkar det! Nu har jag lärt mig telepati!

För ett par dagar sedan satte matte upp Drutt på trimbordet och plockade fram saxar, kammar, rakmaskin m.m. Jag förstod att nu skulle det inte hända något roligt på många många timmar. Hm, rätt tillfället att testa om telepatin fungerar. Jag koncentrerade mig hårt och tänkte:

"Berith. Berith. Ring Berith. Berith."

Plötsligt hörde jag matte säga, i telefon:

"Hej, det är Lotta, Drutts matte. Hjälp. Jag behöver hjälp med Drutts päls."

Yes!

I dag lämnade vi Drutt för klippning hos Berith och hennes underbara pudlar på Cachas kennel. Eftersom jag alltid trott att Drutts stöddighet sitter i pälsen drog jag till med lite telepati igen:

"Klipp bort allt. Kort. Kortkort. Kort. Klipp bort allt"

Yes!

Nej, nu har jag inte tid att blogga mer.

"Korv. Korv. Mycket korv. Korv. Falukorv."

Vacker tass

Ja, då känns det som om terapihundsutbildningen börjar dra igång. Matte var ikväll på en information, utan mig. Hon insåg att hon bland annat måste börja träna på att jag ska följa med andra personer. Det är väl inga problem. I dag tog jag en promenad med hussehusses kompis Bagarn Sand. Jag följde med så glatt. Han bjuder på en himla god fläskpannkaka.

För att bli godkänd på uppkörningen till terapihund måste man kunna fyra konster. Inga problem. Jag kan vacker tass, vacker tass, vacker tass och ... vacker tass. Perfekt!

Matte måste börja träna på att vårda sitt språk. Så här lät hon när hon kom hem:

FÖRBANNADE HUNDAR. DE DÄR SKORNA KOSTADE 1 200 KR, DET DYRASTE JAG KÖPT TILL MIG PÅ EVIGHETER! EN GÅNG HAR JAG ANVÄNT DEM! HUNDJ--R!

Jag är ju naturligtvis helt oskyldig men tycker att hon får skylla sig själv. Skorna framme och vi ensamma hemma. En dum kombination. Mensch!

Skäms Håbo kommun! Och Enköping!

Ikväll tänder vi ett ljus för Victor, 1,5 år, som i morse somnade in på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Föräldrarnas kamp för att han skulle få tillbringa sin sista tid hemma var förgäves. Lilla lilla pojke.

Jag blir så arg!

I Uppsala län kan alla över 18 år få avancerad hemsjukvård i livets slutskede. I vissa kommuner gäller det även barn. Men inte i Håbo kommun. Inte heller i Enköping. Varför har inte barnen samma rättigheter som de vuxna? Varför?

Det rör sig om för få barn per år för att det ska vara försvarbart med en sådan organisation, säger de.

De som tycker så skulle ha tillbringat en natt med oss under Davids sista månader.

David ville absolut inte till sjukhuset . Han blev hysterisk bara vid tanken på att åka dit. Vi lovade att han skulle få vara hemma. Vi slet dag och natt för att smärtlindra, tvätta, mata, trösta, lugna. Samtidigt var vi så rädda för att situationen skulle bli sådan att vi inte hade något annat val än att bryta löftet.

Det fungerade på något jäkla sätt. David kunde vara hemma sin sista tid. Men han hade behövt en mamma som kunnat ägna sig åt att bara vara mamma.

Dogwalk

Matte tycker att jag och Drutt har blivit för kaxiga ihop. Hon har därför bestämt att göra mer med oss en och en. I dag var det min tur att ha en mattedag medan Drutt följde med mattematte och hussehusse ut i skogen.

Först gick vi till torget där vi träffade Gert och Robert. Tillsammans med ungefär 70 andra hundar spred jag glans över en del av deras promenad från Ystad till Haparanda för att samla in pengar till cancerfonden. Det var jätteroligt och jag träffade många gamla och nya hundvänner.

Vi klev av promenaden efter cirka 5 km då vi kommit fram till Nikkis stall. Eftersom hon var ute i hagen passade vi på att göra fint i hennes box. Pudelfnatt i sågspån, det kan rekommenderas!!!

Efter någon timmes bus i stallet promenerade vi hem igen.

Nu njuter vi av lugnet innan stormen Drutt bryter ut.

När andra köper påskägg...

David somnade in på skärtorsdagen kl. 17.00 den 20 mars förra året. En tidig påsk.

Vi visste att han inte skulle överleva påsken. Tanken på att han skulle komma att ligga på ett bårhus under helgen var fruktansvärd. Matte ringde därför begravningsbyrån redan under dagen på skärtorsdagen, medan David fortfarande kämpade för varje andetag. Hon gick ut på loftgången för att han inte skulle höra och förberedde begravningsbyrån på att det snart var slut. Hon beställde kista. Ledsen och förtvivlad skickade hon ett sms till en kompis: ”Det här är inte klokt. Jag har just köpt kista till David.” Svaret blev: ”Det får inte vara sant. Det är så grymt. När andra köper påskägg till sina barn köper du kista.”

Begravningsbyrån hämtade David på långfredagen. Han bäddades ner i kistan med sina favorittäcken, sin goskudde och massor av mjukisdjur och kördes sedan till S:t Olofs kapell.

Vi köper inga påskägg i år heller.

Tikar!

Såg ni i förra inlägget hur många tikar som hörde av sig. Inte visste jag att ont i örat kunde vara ett så bra raggningsknep. Matte hälsar och säger att hon också har ont i örat! Ha, hon kan ju försöka men jag tror inte att det funkar lika bra på killar!

Nu alla Florence Nightingalere är det filmtajm. Titta på det här avsnittet ur ett norskt TV-program, Pia i Bryssel. Haha, skulle kunna vara Agnes i Bryssel! Eller Drutt!

Aj aj

Nej, jag tränar inte inför påsken. Jag är nybadad och tycker att fönen låter för högt. Och sedan har jag öroninflammation. Jag hade haft lite klåda i ett öra ett tag men natten till fredag fick jag så himla ont. Jag gick och gick, ruskade och ruskade, och pep. Det var bara för matte att vara hemma för vård av sjuk hund på fredagen och åka med mig till veterinären. Mitt öra var inte snyggt men nu har jag fått smärtstillande och örondroppar. Lite kul var det att komma till veterinären för jag upptäckte att jag blivit lite av en kändis. Alla visste vem jag var och veterinären sade att hon läste min blogg. Smickrande! Sedan kom alla ihåg mig från mitt förra besök där. Det var ett besök som kunde ha tagit en ände med förskräckelse! Jag hade gjort illa ett ben och eftersom jag inte ville stödja på det fick jag en spruta Metacam (av en annan veterinär). Ja, då kunde jag stå på fyra ben. Ett tag i alla fall. Sedan kunde jag inte stå på något ben. Allergichock!!! Så helt plötsligt låg jag uppkopplad till en massa apparater, fick sprutor, dropp, you name it. Det här var bara några veckor efter min lilla husses död och matte tyckte inte att det var någon speciellt trevlig situation. Det enda hon tänkte var att jag skulle få ligga i samma grav som min lilla husse.

Veterinären kände även igen Drutt från min blogg och eftersom han var med för att vaccineras frågade hon lite försiktigt hur han skulle hanteras. Haha, vilket rykte jag gett honom! Han fick i alla fall sin spruta helt utan sensationer. Denna gång.

Hur är din förmåga att fatta beslut?

Matte var på anställningsintervju. En fråga var: Hur är din förmåga att fatta beslut? Tidigare hade svaret blivit: ”Jag har inga problem med att fatta beslut.” Men nu kan hon inte svara lika säkert. Du vet aldrig vilka beslut livet tvingar dig att ta.

"Kan du berätta om det svåraste beslut du fattat?"

Ja, vilket var svårast?

Att avbryta vår lilla husses cytostatikabehandling? Att i hans livs slutskede sätta in en smärtlindrande medicin som kunde ge hjärtstopp?

Sommaren 2007 stod det klart att ytterligare ett försök att operera vår lilla husse hade misslyckats och att varken cytostatika eller strålning bet på tumören. Hans journal skickades till Tyskland för en second opinion. Läkarna där sade att det enda som skulle kunna rädda David var en radikal operation där bland annat hans bäcken, vänster höft och ben, en bit av ryggraden och flera inre organ skulle opereras bort. Akademiska sjukhuset sade nej eftersom det ansåg att operationen skulle innebära en oetisk stympning. Operationen gav heller inga garantier eftersom det kunde finnas cancerceller i andra organ. Karolinska sjukhuset sade ja.

Beslutet var vårt.

”Nej, jag kan inte berätta om mitt svåraste beslut. Jag har tvingats till beslut som ingen människa ska behöva ta. Och som ingen riktigt kan förstå grymheten i. Jag måste leva med de besluten i hela mitt liv, dag och natt, varje sekund, och jag får aldrig veta om jag gjorde rätt.”

Kalas

Drutt, han är inte så dum. Han bjöd bara två till sitt kalas, mig och vår lilla husses kusin Emma, 4 år. Vilket tårtkalas det blev då! Berätta inte för Emmas föräldrar att hon och Drutt åt med samma sked. Å andra sidan är nog Drutt renare i munnen än någon människa. I alla fall när han inte har ätit hästbajs...

Förresten, man blir lös i magen av mycket tårta...