Hussehusses bil

Hussehusses bil har ingen skuff och inget baksäte så Drutt och jag sitter på bästa passagerarplats när vi åker i den. Det tycker jag om! Men jag tycker inte om att bli lämnad ensam i någon bil! Hussehusses bil har dock en fördel. Tutan fungerar även när tändningen är avslagen och nyckeln ur. Och den låter HÖGT! Så, är jag smart eller är jag smart? Vad tror du jag gör när hussehusse lämnar oss ensamma i bilen? TUUUUUT!!! Ni ska se vilken fart han har på de gamla snickarbenen när han springer tillbaka till oss! (Tänk er Zeb Macahan i full galopp. Utan häst.) Haha.

Förstår ingenting!

Nelssons matte tipsade matte om att för hälsans skull läsa en deckare. Matte tog henne på orden. Hon brukar faktiskt läsa deckare, under semestrar och när hon känner sig trött. Det är uppiggande, säger hon.

Jag förstår ingenting.

Matte läser nu deckaren ”I djävulens sällskap” av Peter Robinson. En mästare i genren sägs det. På sidan fem sker det första mordet. En ung kvinna våldtas och stryps. På sidan tolv nästa. En näst intill totalförlamad kvinna får halsen avskuren. På sidan tjugo visar det sig att den förlamade kvinnan tidigare varit misstänkt för mord på fem flickor som torterats till döds. Stopp! Jag vill inte höra mer!

Jag förstår ingenting.

Om Drutt och jag – för hälsans och nöjets skull - hade legat och läst böcker om pudlar som plågades, flåddes och gick en kvalfull död till mötes lovar jag att matte omedelbart hade ringt Anders Hallgren.

Ta mig tusan om inte matte ser lite piggare ut av den rysliga litteraturen! Hon har dessutom mage att äta choklad medan hon läser om det ena mordet hemskare än det andra. På nattduksbordet väntar nästa Robinson-roman: ”Kall som graven”.

Jag förstår ingenting.

Jag går tillbaka till mina filosofer.

”Människan är det enda djur som kan rodna. Och som har anledning att göra det.”
Mark Twain

Pudelveckan

Vecka 12 kallades i tidningarna för pudelveckan. Nja, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag letade på Wikipedia efter vad som egentligen menas med att göra en pudel:

"på order uppifrån göra offentlig avbön på ett påfallande ödmjukt sätt, som kontrasterar mot tidigare kaxigare uppförande (lika lydigt och ekvilibristiskt som en dresserad cirkuspudel)"

Jag kan bara konstatera att jag sällan behöver göra avbön och för det andra hatar cirkuskonster. Drutt skulle behöva gör avbön ibland men någon stolthet har han väl grabben.

Filosofen Schopenhauer – den store pessimisten – ropade ibland till sin pudel: ”Mensch!” Hunden drog sig då med svansen mellan benen ynkligt jämrande in i sitt hörn.

Så vi kanske tillsammans allihopa ska ryta ”mensch” till Falkengren och de andra bonusdirektörerna.

Schopenhauer sade många bra saker: ”Äktenskapet fördubblar plikterna och halverar rättigheterna.”

Apropå politiker sade han: ”Man säger att kunskap är makt. I helvete heller. Jag känner många som har mycken kunskap och helt saknar makt. Å andra sidan känner jag till många som har mycken makt och helt saknar kunskaper.”

Vadan detta filosofiintresse? Jo, matte ligger nerbäddad med influensa och eftersom jag klagar på att vi den senaste tiden fått alldeles för lite mental stimulans läser hon högt för Drutt och mig ur ”20 filosofer”. Nästa filosof är Kierkegaard. Ångest, skuld, existentialism… Mattematte och hussehusse, ni hämtar väl oss i morgon bitti?!

Det är inga hundar. Det är två vargar.

Hundförbud på kyrkogården?

Nej du, det gäller inte mig och Drutt. Ingenting kan stoppa oss från att besöka vår lilla husses grav. Skulle någon säga något är mattes svar givet. Drutt är redan en ulv i fårakläder och jag skulle bli så arg att det inte fanns någon tvekan om min härstamning.

Tack alla snälla människor för er omtanke i kommentarer, i bloggar och per telefon. Tack alla ni som tände ett ljus för David. Många många kramar till er.

In memorian

David Johansson

den 14 juni 1996 -
den 20 mars 2008

Hur kan jorden fortsätta snurra
Hur kan våra hjärtan ännu slå

Vår älskade David
Kan någon förstå hur mycket vi saknar dig


Tänk på barncancerfonden

www.barncancerfonden.se/2326 eller pg 90 20 90-0

Bildspel gjort av Agnes den 22 mars 2008

Varför?

Det är så många minnen just nu.

Den 17 mars 2008 var en fruktansvärd dag för många. Vi satt i soffan bredvid David som var på gränsen till medvetslös. Varje andetag var en kamp för livet. TV:n stod på, det var nyheterna. Vi fick veta att två små barn, Max och Saga, kämpade för sina liv efter ett brutalt överfall mot dem och deras mamma. Efter en stund meddelades att barnen hade avlidit. Det var många känslor. Ilska, vrede, sorg, maktlöshet, förtvivlan. Att se vår lilla husse kämpa för varje andetag samtidigt som två små barn brutalt slås ihjäl. Varför? Varför? Varför? Barn ska inte dö! Vad är det för ondska?

Karin Fossum är en norsk författare som skriver psykologiska romaner i form av deckare. Lite övertydliga kanske men bra. I den senaste boken ”Den onda viljan” sitter kommissarie Seijer och funderar. Han tänker att eftersom det går att lära hundar att nosa rätt på narkotika, cancer, lik, ja det mesta, borde det gå att lära dem nosa reda på skuld. Men sedan tänker han att skuld kanske inte alltid hänger ihop med att vara skyldig.

Jag ska berätta en sak. Vi hundar känner redan människornas skuldkänslor. Det behöver ingen lära oss. Nästan alla människor plågas av skuldkänslor. Varför? Om man utifrån sina kunskaper, sitt förnuft och sin medkänsla gör sitt bästa i varje situation behöver man väl inte känna skuld? Det kanske blir fel men man har ju i alla fall försökt att göra rätt. Mer kan ingen begära. Å andra sidan kanske skuld hänger ihop med att känna ett ansvar, att ta ansvar för saker som händer i livet, att inte skylla på någon annan, att inte vara ett offer. Ja, så kan det vara. Usch vad det verkar vara svårt att vara människa.

Christine Schürrer är dömd för morden på Max och Saga. Trots det tror jag inte att vi hundar kan känna ens några doftspår av skuld hos henne. Beror det på att hon helt saknar förmågan till empati? Eller att hon inte tar ansvar för sina handlingar? Både och kanske. Är hon en människa då?

Jag undrar hur ondska doftar. Som en cancertumör kanske.

Max och Saga. Vi tänker på er och er familj, särskilt idag.

Det blir sorgliga inlägg nu men något annat är tyvärr omöjligt. Vi är snart på banan igen. Matte var på möte med agilitysektorn igår och hon funderar på att åka med de andra medlemmarna på agilitytävlingar på Gotland veckan efter midsommar. Först tänkte hon bara ta med Drutt men jag håller på och övertalar henne att få följa med. Jag tycker att matte är lite larvig när hon tycker att det är för höga hinder för mig (jag måste starta i large). Jag kan ju träna på låga hinder. Hjälp mig att övertala henne!

Foto: www.fotoakuten.se

Vem är Mikael Persbrandt?

Min stora dag är en organisation som infriar svårt sjuka barns önskedrömmar. Det kan handla om allt möjligt, åka isbrytare, mjölka en ko, träffa en kändis, få en hund. Sjukhuset väljer ut de barn som ska komma i fråga.

Davids dröm var att bli filmregissör och spelkonstruktör (och läkare och FN:s generalsekreterare). Min stora dag hade ordnat så att David skulle få åka till London och vara med på en filminspelning med regissören Danny Boyle som tidigare gjort bland annat ”The Beach”. Tyvärr hann David bli så dålig att vi insåg att han inte skulle orka med resan. En kväll i november 2007 ringde Louise från Min stora dag. Hon sade att Mikael Persbrandt hade hört talas om David och gärna ville ta hand om honom under en inspelningsdag i Gamla Stan i Stockholm istället. Vi pratade med David:

”David, Mikael Persbrandt vill ta med dig på en filminspelning!”

Agnes jublade och hoppade jämfota bredvid. Persbrandt, eller Gunvald Larsson rättare sagt, är en av hennes stora idoler. (Det ska hon nog inte säga högt om hon söker till polisskolan.)

”Vem är Mikael Persbrandt?” frågade David.

Agnes suckade högt.

”Det är han som spelar Gunvald Larsson i Beck-filmerna!”

”Jag hatar svenska polisfilmer. De är helt värdelösa. Någon sådan filminspelning vill jag inte gå på!”

Då var Agnes i upplösningstillstånd: ”Snälla, snälla, snälla David!”

”Aldrig!!!”

Nåja, på Min stora dags hemsida såg jag att Persbrant till sist fått uppfylla en önskedröm. Men stackars Agnes har inte hämtat sig än från när hon nästan fick träffa Gunvald Larsson.

Davids stora dag blev - efter hans förslag - istället på spelutvecklingsföretaget Dice i Stockholm. Där fick han bland annat spela de då inte utgivna ”Battlefield Bad Company” och ”Mirror’s Edge” tillsammans med testkörare från hela världen. David var så glad och lycklig. Som avskedspresent fick han dessutom en XBox 360-konsoll, massor av spel och andra produkter. När han gick ut från Dice för att åka limousine hem till Enköping kastade han sig om halsen på Louise från Min stora dag och sade: ”Jag älskar mitt liv.”

Dagen på Dice blev Davids sista utflykt.

Efter Davids död fick vi ett brev från Dice:
”David berörde våra hjärtan och spred en stor glädje runt omkring sig.
Det betydde mycket för oss att ha honom på besök.
Vi har startat ett samarbete med Min stora dag, med David som inspirationskälla.
Våra tankar går till er
Många kramar”

På Min stora dags hemsida såg jag att Dice har hållit sitt ord. Hurra för dem!

Visst är det fantastiskt att det finns organisationer som vill skapa glädje när livet är svårt, såsom Min stora dag och Nalles resa?

Undrar vad jag skulle göra om jag fick en önskedag. Korvgrillning på en egen ö med alla mina hundvänner och Tobias, kanske? Drutt skulle nog vilja ha en mysdag på tu man hand med matte. Vad skulle ni göra?

Foton: Dice den 16 november 2007, tagna av Louise på Min stora dag

Kursavslutning

Igår gick vi äntligen i mål i vår kurs i rallylydnad. Jag förstår inte varför man ska hålla på och snurra, vända, sitta, ligga för att få korv. Mattematte ledsnar efter en halvtimme och sedan sätter hon sig och äter korv: ”Åh, vad jag är snurrig i huvudet”, säger hon. Vem är inte snurrig i huvudet? Jag får fortsätta med matte som då turas om mellan mig och Drutt.

Vet ni vad matte sade när vi skulle gå en bana? ”Jag tar den tråkiga hunden först”, sade hon. Jag satte mig för att titta men förstod inte riktigt varför hon skulle ta en annan hund när hon har två egna. Men vem tror ni hon menade?

Moi!!!

Den tråkiga hunden!!!

Får man säga så?

Matte, vem är det som står för flest pudelfnatt i familjen? Vem är det som busar och gömmer saker (dina stallskor i sängen till exempel)? Vem är det som drar av vem strumporna på kvällen? Vem är det som väcker dig och pussas när du drömmer att Agnes blir uppäten av en tyrannosaurus rex?

Moi!!!

Nej, nu får du och den där roliga hunden Drutt gå ensamma på fortsättningskursen. Jag tänker vara hemma med min roliga matte och äta korv. Hämta mig när terapihundskursen börjar. Men bara om jag slipper cirkuskonster. Och om jag får korv.

Sista mötet med dr A

Den 7 mars förra året kom dr A och en läkare från Enköpings lasarett hem till oss. David hade varit lite piggare och kunnat dricka något men var nu åter mycket dålig. Han sov i stort sett hela tiden. De korta stunder han var vaken var han helt klar.

Dr A hade inte träffat David sedan i december och var märkbart tagen av att se honom. Han satte sig bredvid David i sängen och väckte honom försiktigt.

”Hej”, sade David, ”vet du, i Japan …”

”Nej du”, avbröt dr A, ”vet du, jag skiter i ditt Japan. Nu vill jag höra om dig, hur du har det. Jag vill så gärna höra om hur du gör när du mediterar bort dina smärtor.”

”Åh, okej då.” David berättade sedan: ”Först måsta jag öppna alla mina chakran och låta dem fyllas av kraft. Till exempel låter jag all mammas kärlek strömma in i mig. Sedan går jag liksom ur kroppen.”

David och dr A fortsatte att prata om smärtor, meditation och även om vad som händer efter döden. Efter ett tag blev David mycket trött igen.

”Jag ska gå nu så du får sova”, sade dr A. ”David, är det något du vill fråga mig om?”

”Ja”, sade David. ”Är du republikan eller demokrat?”

”Demokrat”

”Bra”

Dr A satte sig sedan för att prata lite med Agnes: ”Agnes, har du några frågor till mig?”

”Ja. Hur gör man om en i ett siamesiskt tvillingpar får cancer?”

Dr A hade nog förväntat sig helt andra frågor.

Vi ville inte vara i verkligheten.

Köttbullelydnad

Hallå, visst är det väl bokrea nu? Kan någon kolla om boken ”Köttbullelydnad” finns med och i så fall skicka den till matte.

Vi var ute och gick. Jag gick lös som jag brukar göra medan Drutt var kopplad. Jag vet att jag inte får springa fram till folk eller hundar. JAG VET DET. Men jag visste inte att matte fortfarande höll på den regeln. Det har ju varit lite si och så på lydnadsfronten sista tiden så jag tänkte att hon kanske hade glömt den. Först kom det en sådan söt aprikos pudeltik. Jag sprang direkt fram till henne och gav henne en puss på nosen. Matte kom springande efter:

- Oj förlåt, så brukar han inte göra. Men det var väl för att det var en pudel.

Sedan fick jag syn på en jättefin pitbulltik och sprang rakt över ett litet gärde och fram till henne. Då vågade jag mig inte ända fram utan lade mig en bit ifrån och slog med tassarna: ”Kom igen då.” Och det blev en himla fart på hunden, värsta glädjefnattet. Vad roligt det såg ut när hennes matte blev alldeles insnurrad i kopplet och höll på att drutta omkull på den hala vägen! Matte kom dock springande efter mig igen:

- Oj förlåt, så brukar han inte göra. Men det var väl för att det var en pitbull.

Sedan fick jag se den värsta fina lilla terrierkillen och sprang raka vägen dit.

- Hjälp, skrek hans matte, ta bort hunden.

Men då var jag hopplöst förälskad. Jag planerade att aldrig lämna hans sida. Jag pussade honom, fnattade runt honom och var i sjunde himlen. Men tanten skrek i högan sky:

- Ta bort hunden!

Jag hörde att matte skrek ”Hit Edison” men jag prioriterade kärleken. Matte platsade Drutt och gick fram till mig när jag just hade fått ett stadigt tag om livet på den söta killen. Då, från ingenstans, dök Drutt upp, Han hade tyvärr missuppfattat matte och skulle hjälpa henne att döda terriern. Tanten skrek ännu högre och matte fick tag i både mig och Drutt i nackskinnet och kastade iväg oss i en snödriva.

Får man göra så?

Sedan tvingade matte oss – med hjälp av ilskna blickar och arg röst - att exercera alldeles intill henne. Hon muttrade något om det nu skulle komma protestlistor angående 2008 års bragdhunds-utnämning. Inte ens när vi mötte världens gulligaste toypudel (från Pandorans kennel) fick vi lämna mattes sida.

Får man behandla hundar så?

Nej, matte har nog inte läst ”Köttbullelydnad”. Å andra sidan får vi kanske vara tacksamma för det. Vi hörde ju också meddelandet som David lämnat på sin telefon:

”Mamma, om du hör det här när jag är död är det en sak jag vill att du ska veta…
Dina köttbullar …
var aldrig …GODA!”

Foto: Majsan

Upploppet

Den 1 mars förra året kollapsade Davids kropp. Den kunde inte längre ta emot vätska eller näring. "Vi är på upploppet nu", sade dr G. "David har lidit nog."

"Mamma, min själ orkar inte mer. Den vill åka hem. Den orkar inte med den här kroppen. Varje kväll önskar jag att jag ska få dö i sömnen."

Vi försöker göra positiva saker, gå ut och gå i det fina vädret, busa med andra hundar, träna lite, men i tankarna återupplever vi hela tiden allt som hände förra året. Det är som om vi inte hann med att känna då och istället gör det nu.

Årsdagen närmar sig. Vi vill inte ha ett år till utan David, inte en sommar till utan honom, inte en jul till. Vi accepterar inte detta!

Ur dagboken

"Mamma, när jag dör vill jag att du skriver en bok om mig, mitt lidande, mina åsikter om USA, om mitt Japan och om min tro på den stora själen, Qij-havet där alla förenas, ingen tid finns, och som bara består av godhet och naturens kraft. Berätta om att jag har haft mitt sista liv och nu finns där.

Endast de som varit utsatta för ett stort lidande och levt alla sina liv blir en del av den stora själen. Först då kan man tillföra den vishet. Det kan krävas hundra, ja tusen liv, innan man kan få sluta att återfödas."

Jag undrar så, varifrån kom detta? Varifrån fick David sin kraft och sin vishet? Vilka dimensioner hade han besökt?

På bilden: Regnbågsbron i Obaida, Japan