lördag 31 januari 2009

Druttutställning


Den 7 februari är det dags för Svenska druttklubbens utställning i Gnesta. Som ni ser vilar sig inte Drutt i form. Hjälp!!!

fredag 30 januari 2009

Kain och Abel

Så, då var vi hemma igen. Och naturligtvis blev det nästan omgående en tur till Bruks-hundsklubben. Jag lyckades dock flamsa bort hela träningen, haha, medan Drutt som vanligt skulle glänsa för matte.

Förmiddagen ägnade vi åt en brottningsmatch i sängen. Vi lät förskräckligt men det vara bara på skoj. I veckan blev vi dock riktigt osams. Drutt fick för sig att jag inte skulle få sitta i mattemattes knä. Jag backade flera gånger för att undvika bråk men sedan fick jag nog av den lille stöddiga grabben. Jag är äldst så jag ska bestämma. Och klokast. Jag sade till honom ordentligt men då flög han på mig. Det skulle han inte ha gjort ... Nu håller han sig nog lugn ett tag.

En gång satt min lilla husse och läste om Kain och Abel i Familjens bibel. Han började fnissa:

"Typiskt människan. Inte ens när det bara fanns fem människor på jorden kunde de låta bli att döda varandra."

Och så ett musiktips. Såg och hörde ni Timo Räisänen i På spåret i fredags? Varning för gåshud!


söndag 25 januari 2009

Vårtecken

Det är snart vår! Det säger i alla fall Kostas som just vaknat ur sin vinterdvala, pigg, glad och HUNGRIG. Kostas är en grekisk landsköldpadda. Han bor i ett terrarium i vårt vardagsrum. Historien om hur Kostas kom till oss är ganska lång:

När lillmatte Agnes var 10 år ramlade hon ner för en trappa i skolan. Hon gjorde illa foten men kämpade sig tillbaka till klassrummet. På grund av värken kunde hon dock inte koncentrera sig på skoljobbet. När hon berättade varför för läraren svarade han: "Ja, men du skriver väl inte med foten!" I rena ilskan haltade, kröp hon hem. Familjen kunde inte se att hennes fot var skadad men sent på kvällen, när matte ledsnat på hennes tjat, åkte de ned till sjukhuset. Röntgen visade att foten var av! Ni kan tänka er hur Agnes sedan älskade att berätta för alla om sin oförstående lärare och sina elaka föräldrar som inte trodde på henne. Nåja, en tid med gips följde och eftersom Agnes inte kunde låta bli att spela fotboll på rasterna blev det ett antal omgipsningar. Lagom till jul kunde gipset tas bort för gott. Som julklapp fick Agnes hyra en häst över jullovet. På juldagen var det dags för den första ridturen. Den varade i tio minuter. Sedan ramlade Agnes av... Då åkte matte i alla fall direkt till sjukhuset och, ja, foten var av. Alltså, den andra foten...

Vad har det med Kostas att göra? Jo, Agnes fick ersättning från sin försäkring på grund sina brutna fötter och bestämde sig för att köpa ett husdjur för pengarna. Det blev Kostas! Hon tröttnade dock ganska snart på sköldpaddan och gav honom till David. När jag och Drutt kom till familjen försökte matte sälja Kostas men nej, det gick inte vår lilla husse med på: "Har man tagit ett djur till familjen säljer man det inte! Då tar man hand om det!"

Förra vintern hoppade Kostas över sin vinterdvala. Han ville nog ta tillvara på tiden med vår lilla husse. Finns det något pris som Årets bragdsköldpadda?!

I dag har Drutt och jag varit på pudelträff i Västerås. Matte glömde kameran men jag kan berätta att vi hade jätteroligt. Jösses vad vi sprang! I morgon flyttar vi till mattematte och hussehusse eftersom matte ska på kurs. Sovmornar, leverpastejsmörgås framför teven, smarrig mat, glasstrutar och kvällsfika i soffan... Torrfodret och kopplen lämnar vi hemma.

torsdag 22 januari 2009

Good enough



Efter år av prat om utbrändhet och gå in i väggen har det nu kommit ett nytt modeuttryck: good enough. Det betyder att vi ska sänka kraven. Det räcker med att vi är tillräckligt bra. Vi behöver inte vara bäst. Vi behöver inte vara perfekta.

Hör du det matte!!!






Det är tillräckligt bra att jag kommer sjätte gången du ropar när vi ska gå ut på morgonen.

När vi tränar lydnad är det tillräckligt bra att jag
- går två steg bakom dig i linförigheten
- att jag ligger så länge jag vill vid platsliggningen
- att jag stannar vid ställande, ett tag i alla fall
- att jag kommer tredje gången vid inkallningen
- att jag hoppar hindret och passar på att ta en nacksving på Drutt innan jag kommer till dig
- att jag tar apportbocken i munnen och sedan rymmer med den så du får jaga mig över hela planen

När vi tränar agility är det tillräckligt bra att jag tar hindren i den ordning jag vill.

När du ska raka mina tassar eller klippa klor är det tillräckligt bra att vi bara tar två tassar.

Ja, jag är helt enkelt good enough!

onsdag 21 januari 2009

Dr Jekyll och mr Hyde


K-J läser till läkare i Uppsala. Just nu håller de på och hälsar de nya studenterna välkomna, den s.k. nollningen. Bland de nya finns en person med hemliga personuppgifter. Det går rykten på skolan om att det är en man som är dömd för ett brutalt mord 1999. Universitetet kan varken bekräfta eller dementera uppgifterna. Hur som helst får detta alla studerande att må mycket dåligt. Läkarprogrammet bygger på ett nära samarbete mellan de studerande. De jobbar probleminriktat och alltid i grupper. De träffas ofta hemma hos varandra och umgås även på fritiden. Nollningen blir nu olustig och förstörs även av massmedias bevakning. En morddömd person kan inte få läkarlegitimation och han får inte delta i den kliniska delen av utbildningen, dvs. han får inte ha någon patientkontakt, men han har rätt att studera.

Det är en svår fråga. Har man rätt att lägga sitt förflutna bakom sig när straffet är avtjänat? Gäller det i så fall alla brott, även brutala avrättningar som skett enbart på grund av någons åsikter?

Jag vet bara en sak. För några år sedan höll en kompis till mig, en bichon frisé, på att bli ihjälbiten i hundlekparken av en större hund som inte kunde läsa några signaler och var helt asocial. Om den hunden dyker upp på min rallylydnadskurs, som startar den 2 februari, är all glädje förstörd. Då jag tar mitt pick och pack, dvs, Drutt, matte och mattematte, och åker hem.

Förresten, K-J kallar mig och Drutt för dr Jekyll och mr Hyde. Gissa vem som är vem!

torsdag 15 januari 2009

Bästa vänner


I morse när vi var ute och gick kom en kille fram och kramade om matte. Fastän han hade en luva uppdragen över huvudet, hade blivit mycket längre och fått en annorlunda röst kände jag igen Markus, min lille husses bästa kompis. Det är nästan ett år sedan Drutt och jag träffade honom. Drutt blev lite orolig av att någon tog tag i matte och började skälla. Matte platsade honom och pratade vidare med Markus. Plötsligt flög Drutt upp i famnen på Markus, grät och kissade på sig av lycka. Han var så glad över att återse Markus! Drutt är en huligan men han har mycket långa känselsprön. Tänk bara hur han från första stund alltid var helt stilla när han var tillsammans med vår lilla husse. Och det hände inte en enda gång att han bet husse med sina valptänder. Så duktig var inte jag! Drutt sov hos husse varje natt, utan att störa honom. En annan sak jag har tänkt på är att Drutt nu aldrig går in i vår lilla husses rum. Jag brukar ofta ligga där och sova men Drutt vill inte vara där. Så fastän Drutt inte letar efter vår lilla husse, så som jag fortfarande gör ibland, så tror jag att han saknar honom något alldeles otroligt.

Markus och vår lilla husse var de bästa vänner, samma humor, samma snabba kommentarer.

Smyglyssnat på Birka Paradise, augusti 2007
"Du David, nu ska jag berätta en sak för dig. När man har fått en kvinna att avslöja sina innersta hemligheter så vet man att man har lyckats!"
"Jaså. Men om den innersta hemligheten är att hon är lesbisk då?"

tisdag 13 januari 2009

Idag för ett år sedan



Det är tungt. Vi tänker hela tiden ett år bakåt. Hur mådde David den 13 januari 2008? Vi skrev dagbok. David blev sämre för var dag då cancern spred sig i hans lilla kropp. Vi fick inte bukt med smärtorna.

Ur dagboken den 13 januari 2008:
David håller högt tempo. Han tränar, leker och pratar om Japan. Han har massor av drömmar och planer och förvånar oss ofta med sin knivskarpa intelligens. Han är otroligt kärleksfull. Sedan tar orken tvärslut och han sover i ett par timmar.

Natten var jobbig. Smärtor i benen, ryggen och magen. Oxynormen verkar sådär men det är segt.

Ur dagboken den 15 januari 2008:
"För att övervinna sorgen får jag tänka på roliga saker, vad jag fått av cancern. Edison och Drutt till exempel."
"Ja, fast du ville ju ha en hund!"
"Jag fick något bättre. Jag fick pudlar."

lördag 10 januari 2009

Nikki alltså

Det här är Nikki. Hon är den i familjen som väger mer än matte. Sådär 500 kg matchar hon. Nikki alltså, inte matte. För er som är hästintresserade kan jag berätta att Nikki är ett svenskt halvblod, född 1992 och efter Maraton - Hostrup. Just nu är Nikki skadad eftersom hon för några dagar sedan fick pudelfnatt i hagen. Gamla tanten! Nikki alltså.

Nikki påminner ganska mycket om Drutt. Hetlevrad och mycket ambitiös. Men hon är inte lika skällig som Drutt. Nikki alltså.

Brukshundsklubbens tränings- och agilityplan ligger alldeles bredvid Nikkis hage. Hon brukar stå och titta på oss när vi tränar. Därav hennes pudelfnatt ...

Vi var och tränade idag, linförighet, platsliggning, ställande och hopp. Jag säger som Dalai Lama: Man ska inte ha idealet som norm ...

Det var många hundar i farten på brukshundsklubben men trots det var Drutt helt fokuserad på matte. Jag försökte få honom att kolla in en springel spaniel men det gick inte. Inte ens en labrador på rymmen kunde få honom att tappa koncentrationen. Men, men ... Ordningen återställdes under kvällspromenaden när han, med hjälp av små små voff från mig, skällde ut varenda hund vi mötte. Gnääägg ...

tisdag 6 januari 2009

Jag gör en di Leva

Sent en kväll mötte jag, Drutt och matte en man som betedde sig underligt. Än slant han hit och än slant han dit (och än slant han nästan ner i diket).

– Schtanna schå får jag schnacka lite med voffschingarna! sade han.

Mannen ville inte släppa förbi oss. Drutt blev vansinnig. Han skällde, morrade och skakade i hela kroppen. Mannen ville fram till Drutt:

– Hörru kom schka jag schnacka med dig. Tror du jag är schkraj för dig?

Matte hade all sjå att hindra mannen från att gå fram till Drutt.

Jag löste situationen. Med kärlek.

Jag gjorde min jag-är-världens-snällaste-pudel-min och gav mannen en Edison-kram. Mannen satte sig ned och klappade mig. Då, snabbt som attan, gick vi förbi mannen. Och så vitt jag vet sitter han fortfarande kvar på samma plats.

Så tänk vad lite kärlek kan göra. Det behöver man inte ha nattsärk på sig för att förstå!

lördag 3 januari 2009

Jullovet snart slut

K-J är tillbaka i sin stad och tentaläser för fulla muggar. I morgon åker Agnes till sin skola. Matte ska skjutsa henne. - Vi åker tidigt på morgonen, sade Agnes, sådär vid tolv.

Det blir tyst hemma nu, inga konversationer som denna:

- Jag förstår inte varför du bor kvar i den här lägenheten!
- Jag är inte redo att flytta än, sade matte. Dessutom är det inte rätt tid att sälja nu.
- Varför inte?
- Finanskrisen, svarade matte.
- Vad är det?
- Men snälla Agnes, läser du inga tidningar? Kollar du aldrig på nyheterna?
- Nej, det är bara jobbigt. De skriver bara om strunt, om jantelagen och sånt.

Suck. Blondinbella, släng dig i väggen!

Nu är det Drutt och jag som får se till att matte kommer upp när hon tror att hon aldrig ska resa sig mer. Det är vi som får se till att hon ler när hon tror att hon aldrig kommer att skratta igen. Det är vi som ser till att hon inte glömmer bort att andas när sorgen hugger som en kniv i bröstet.

Det är det vi hundar är bra på.

"Mamma, kom hit, sätt dig, få se. Ja, jag tyckte väl det. Det är ett grått hårstrå!" David, januari 2008

torsdag 1 januari 2009

Inte Drutts kväll



Gissa hur det låter när man rullar in en fodervagn i ett stall med 60 hästar. Alla gnäggar och börjar sparka i väggarna. Samtidigt. Drutt, han sprang ut från stallet. Efter ett tag gick matte och jag för att titta var han tagit vägen och hittade den stackarn snyftande vid bilen. Matte öppnade bakluckan för att släppa in honom och då fick han så bråttom.

Lite för bråttom tyvärr...

Han hoppade innan luckan var öppnad och pang, rakt in i den. Sedan låg han där och kravlade på marken, lite yr i pälsbollen.

Senare på kvällen, lagom till tolvslaget, hälsade vi på en familj i närheten av oss. Drutt gick in långt under soffan eftersom han tyckte att det smällde så mycket ute (och kanske för att han hade lite huvudvärk). Efter ett tag hörde vi små snyftningar under soffan. Matte försökte locka ut honom med godis men då snyftade han ännu mer. Han satt fast! Hans tofs hade fastnat i underdelen till soffan. Matte nådde honom inte och när vi lyfte soffan luggade vi honom. Det var ganska roligt att se. Tre tanter som stod och höll upp en supertung soffa medan matte försökte göra sig smal (hm) och åla in under för att nå Drutt.

- Hämta en sax, skrek en tant.

- Nej, skrek matte. Då blir Agnes och Leone vansinniga!

Efter mycket stånk och stön lossnade tofsen från soffan och Drutt kunde komma ut. Sedan lämnade han inte mattes knä!


Foto: Majsan